Qvarsebo Sommarhus

På den öppna gräsytan reser sig en silvergrå träskapelse från marken och fortsätter upp mot himlen. Skapelsen är Leo Qvarsebos sommarhus, ett silvergrått och ”skogsgrönt” trähus – som har en triangulär form. Huset ligger inte långt från byn där Leo växte upp och det torp där han tillbringat många somrar. Här andas Leo och barnen Siri och Edvin ut från det hektiska vardagslivet i Stockholm.

– Det här är min lilla täppa, mitt lugn, säger Leo.

Som nyexaminerad arkitekt var Leo Qvarsebo sugen på att direkt hugga tag i något konkret projekt. Han hade länge närt drömmen om att bygga ett eget sommarhus i trakterna kring Hedemora där han växt upp på en lantgård. Där finns också ett enkelt torp som Leo delar med sina tre syskon och deras familjer.

– Vi har ibland varit ett 20-tal personer samtidigt i torpet, vilket till slut blev ohållbart, berättar Leo.

En dag tog han en tur med sin kusin i dennes traktor och utforskade markerna på kusinens lantbruksfastighet. Efter en stund kom de till en öppen gräsyta nära en kohage och en liten sjö. Leo fastnade direkt för tomten och läget. Kusinen påpekade att det inte fanns tillgång till varken el eller vatten.

– Då sa jag bara: ”Det är inga problem. Vi kör på den i alla fall”.

Leo köpte en avstyckad del av tomten och drog sedan el och vatten till fastigheten. Under flera månader ritade han sommarhuset. Till en början skissade han på ett traditionellt hus, men slog det snabbt ur hågen.

– Livet är för kort för att bygga tråkiga hus. Det tar alldeles för lång tid att bygga dem och man kommer bo i dem alldeles för länge, tycker Leo.

Istället utgick från sig själv, vad han och barnen Siri och Edvin vill få ut av deras lediga tid i sommarhuset: att kunna laga mat, läs och vila. Leo ville göra en tydlig avgränsning av dessa tre funktioner och skapa en slags resa mellan dem i huset. Samtidigt skulle dessa rum bjuda på olika utsikter över gräsängen utanför och den närliggande kohagen och badsjön.

– Jag valde sedan att drapera allt som ett slags tält som är den enklaste formen av arkitektur. Likt att man lutar två slanor mot vandra som skydd mot naturen, berättar Leo.

Huset blev på 85 kvadratmeter med åtta rum och en vindlande trappa mellan de tre våningsplanen. Valet av byggmaterial föll på uteslutande trä. Invändigt är väggar, golv och möbler tillskurna på plats i plywood från den nedlagda pusselfabriken Kärnan. Utvändigt är husets altan, väggar och sluttande tak klätt med kärnfurupanel.

Leo valde att behandla altanen och långsidorna av huset med träskydd från SiOO:X.

– Det var den silvergråa nyansen som jag fastnade för och den har gett träytan ett naturligt, jämnt och fint uttryck. Träet har också blivit väldigt mjukt. Jag uppfattar det som att det har fått en sammetsyta.

Leo tilltalades också av att träskyddet är miljövänligt eftersom han och barnen är ofta rör sig barfota på altanen och sitter med bara överkroppar mot husfasaden.

– Det går ju då inte att ha en produkt som man har några betänkligheter kring vad den innehåller, menar han.

Gavlarna på huset är inte silvergrå utan har istället behandlats med ett pigmenterat träskydd från SiOO:X. För att knyta an till att huset ligger precis vid skogsbrynet har dessa ytor har fått en homogen ”skogsfärg”, berättar Leo.

– Det blir en tydlig kontrast som märks när man går runt huset. Altanen sticker ut i landskapet medan gavlarna smälter in i skogspartiet, säger han sittande på altanen medan sonen Edvin tar fart i gungan som är uppsatt i pergolan.

Det går inte ta miste på att Leo Qvarsebo gillar att vistas i och omkring sommarstugan. Som många andra småbarnsföräldrar lever han ett hektiskt liv. Det triangulära trähuset är hans respit 2,5 timme från alla vardagliga måsten i Stockholm.

– Här handlar bara om huset, att bara vara i det, att vara i det lugnet.

Leo erkänner dock att han emellanåt blir lite rastlös och vill ha något att sysselsätta sig med. Han berättar att han gillade att stryka på träskyddet – speciellt uppe på det lutande taket.

– Man levde då verkligen på taket, klättrade upp och ner med repet som fortfarande är kvar. Snart är det dags att göra den andra behandlingen och då får man upp och klättra igen, säger han förväntansfullt.